Frälsaren har återvänt

Det är inte bara vi här på ADVVOS som är stormförtjusta över att Marcus Allbäck ska förgylla vår superettantillvaro från och med den 1:e juli. Vi hittade följande helt fantastiska inlägg på ÖIS:s supporterklubb Balders Hages klotterplank. ADVVOS känner att vi inte kan låta bli att publicera insändaren Erik Ewelinds inlägg i dess helhet. De känslor det uttrycker säger så mycket om varför vi följer en serie som Superettan.

"I mitten av september förra året gick jag till Valhalla med tunga steg, ett redan uträknat ÖIS skulle ta emot Öster i en dyster historia, hösten hade precis gjort sitt antågande och klubben var nere för räkning efter Gothiaaffären.

Fem dagar tidigare hade en olustig historia utspelat sig på andra sidan stan. ÖIS förlorar den viktiga matchen mot Häcken med 4-1 och frustrationen hos oss få själar som sökt oss dit var överväldigande.

Allsvenskan syntes inte längre, spelarna ville inte någonting - och vår tränare var oförmögen att agera i det prekära läge vi nu befann oss i.

Matchen mot Öster var bland det värsta jag upplevt under de tio år jag aktivt följt Öis, fruktansvärt dåligt spel och en kämparglöd som var förstelnad. Uppgivenheten ekade från läktaren från de lite över tusen sanna Öisare som ändå hade bemödat sig att gå på tillställningen. Den fruktansvärda själen av FC Gothia verkade ligga som en dimma framför oss den kvällen.

För första gången sjöng jag inte med i "så skönt att vara öisare" - det var helt enkel inte skönt längre. Det var ett renodlat helvete och värre skulle det bli.

De sex nästkommande matcherna var ett förnedringståg som uppdagades i samband med den fruktansvärda historian borta mot Falkenberg, under 5-0 förlusten mot Norrköping var jag tom i själen - mina ögon följde spelet på planen men mina tankar var långt borta, Örgryte IS var nere för räkning.

När det nästan inte kunde bli värre så tog sig så garderobiärerna ut på stan, de visade sig ur sina gömmor för att stötta ett lag, de inte älskade, det var ett event - som en stor cirkus. Det fruktansvärda IFK Göteborg med skattemiljoner i fickan bärgade sm-guldet till den gudsförgätna kamratgården.

Härinne på planket krävde jag själv med flera avgång till höger och vänster i ren ilska och det totala mörkret över Öisgården var ett faktum. I minnet huserade bilder av Afonsos lektsuga mot IFK Göteborg, Allbäcks hand som lyfte pokalen efter att cupguldet kom hem mot AIK på ett euforiskt Gamla Ullevi. Bilderna fanns där, men de var ändå så oerhört långt borta.

Säsongen var slut, och med våren kom en del övertygande nyförvärv, men den där känslan av uppgivenhet levde sig ändå kvar till minnes av fjolårssäsongen.

Onsdagen den 2 april förändrades dock allt, molnen skingrades - förlusterna och förnedringen suddades ut ur minnet och solen sken åter över Öis-gården.

Frälsaren hade återvänt och han återvänder inte bara som en av sveriges bästa anfallare, han återvänder som en symbol för allt denna klubben står för: Stolthet och klubbkänsla. De två grundpelarna som gjort oss till ett stor förening i över 120 år.

Det är med stor förhoppning jag ser på superettan 2008, och det är med största övertygelse jag säger att vi åter spelar allsvenskt år 2009.

Frälsaren har återvänt och nu ligger återtåget på stationen redo att avgå."

Vad mer kan man säga. Vackert tänkt, vackert skrivet. Fotboll är stort. Fotboll väcker känslor.


Läs även andra bloggares åsikter om Marcus Allbäck, Superettan, ÖIS, Örgryte IS